Terramoto!!!

Terramoto
Ja, vi har helt glömmt att skriva om vårt äventyr i vårat svajande höghus. Vi skulle nog skriva, men just då hade vi ju inte tid. Hur som helst hade vi en jordbävning av styrka 6,5 på Richterskalan här under hösten och det var nog en upplevelse som säkert ingendera kommer att glömma. Varför jag nu senare började skriva om detta var att jag såg några bilder som är tagna nån dag efter jordbävningen och som skulle sättas hit på bloggen... Allt började en tidig torsdag morgon då jag (Sarre) mitt i allt vaknade till att min dröm med svajande hus började kännas allt för riktig. Efter några sekunders förundran började jag ropa till Katri att vi har jordbävning och att vi måste ut ur vårt hus! Katri visste ju inte rikit va jag yrade och förstod efter en stund(då hon vaknat )att hela huset svajade. Nå vi drog snabbt på oss kläder och jag sprang ut på balkongen för att se om annat folk också var ute eller på väg ute... men, ingen syntes till. Det enda som jag kunde observera var tiotals parkerade bilar vars tjuvalarma tjöt. Katri kom med mig ut på balkongen och vi funderade vad vi borde göra. Jordbävningen tog slut kanske 20s efter att jag vaknat och nu var allt igen som ingenting. Konstigt. Den enda människan vi såg var vår granne som också stod på balkongen. Han såg yrvaken och ointresserad ut. Som om att han var arg på att nån jävel hade väckt honom. Det var ju inte vårt fel!

Vi gick tillbaka till sängen och försökte sova några timmar , men det blev inte så mycket..


Nästa dag då vi kom till skolan pratade vi med andra utbyteselever och dom tyckte också det hade varit en hemsk upplevelse. Peruanerna som tydligen är väldigt vana med detta fenomen tyckte det var inget. Det visade sig att jordbävningarna kommer under en viss period, då klimatet ändrar. Konstigt, men så är det . Vi hade ett antal mindre bävningar under de följande veckorna och efter det var det slut med de. Ingen skadade sig i den "stora" bävningen, det var endast en kyrka i kåkstaden Villa El Salvador som rasade. Allt stöter man på når man är ute i den stora världen.

Mancora 10-18.11.2006

- peruanernas paradisort

10.11.2006
Efter att spenderat nästan två månader i Lima var det dags att se vad norrakusten har att erbjuda. Alla peruaner snackar om en fin badort som är så vackrare och finare än alla andra, Máncora. Màncora är en liten stad i norra Peru, ung en timme från gränsen till Ecuador. Stället är speciellt känt för sina surfingmöjligheter samt fiskekultur. För att vi inte hade haft sommarlov i Finland bestämde vi oss att ta en titt om det som peruanerna säger om Máncora är sant.

När vi fortfarande är studeranden tog vi bussen istället för flyg. Bussresan i sin helhet skulle vara i 16 h, dock med en som hade toalett, alltså en lite lyxigare och dyrare buss. Bussresan gick förvånansvärt snabbt tackavre de tre/fyra filmer vi tittade på och faktum att vi körde hela natten. Men direkt bekvämt och njutningsbart var det ju inte, men alla säkert vet hur det är att sitta ett antal timmar i en buss...

11.11.2006
På lördag morgon klockan åtta var vi i Máncora. Solen började just skina då vi steg av bussen för att börja leta efter ett hotell. Det kändes som att bli kastad till tigrarna i Colosseum då vi steg av bussen för att vi blev omringade av tiotals mototaxi-chaufförer som ville ha oss som kunder. Problemet är att de följer efter en ända tills man väljer en av dem. Efter en ca. 1 h yrande hittade vi ett hotell som hade rum med havsutsikt, hotellet hette Las Olas (vågorna). Vi lyckades få ett rum med havsutsikt, dessutom hade vi en liten patio med två stolar där man kunde njuta av solnedgången och havet såklart.
Dagarna gick förvånansvärt snabbt. Tomas öva att surffa, vilket är svårare än det ser ut och Katri njöt av solen och lekte paparazzi då Tomas surffade. Livet i Máncora är ganska problemfritt jämfört med Lima. Under hela resan träffade vi inte på tiggare eller andra männsikor som tvångssålde tuggummi/karameller för 1 nuevo soles. Dock måste sägas att peruanernas och våran uppfattning av en underbar badort är olika. Likadant som på alla ställen vi hittills sett är huseni Máncora fallfärdiga och man ser att det är fattigt (med detta menar vi de förhållanden som de lokala lever i).
I Máncora fanns mycket utländka ungdomar, speciellt amerikaner, så man hörde mycket engelska vilket var lite konstigt.
Efter en härlig vecka av avkopplande och badande måste vi tyvärr återvända till Lima. Vi valde att åka med samma bussbolag då allt hade fungerat smärtfritt på utresan. Bussen skulle åka från Máncora 17:30 och anlända till Lima på lördag klo. 09:30. Returresan blev dock lite längre... För det första var bussen försenad redan då den kom till Máncora. Efter en stund förstod vi att det var något fel med bussen då den inte ville accelera. Men den åkte framåt... I en av städerna som vi skulle stoppa i körde chauffören vilse. Då vi körde på smågatorna tog bussens tak fast i elkablarna som korsade gatorna. Som tur kom inga kablar ner. På lördag morgon insåg vi att vi kommer att bli två timmar försenade från den angivna returtiden. Men sedan hamnade vi i en bilkö pga en bilkrock som hade inträffat på natten. Efter att vi kört förbi olycksplatsen fick bussen punktering, så chaufförerna fick börja byta ring. Allt detta resulterade till att vi var fyra timmar försenade. En bussresa som skulle vara i 16 h varade i 20h. Men till slut kom vi hem til vår lilla tvåa i Lima.


Som parentes måste berättas att vi kom hem samma veckoslut då det var kommunalval i Peru. Inget konstigt med valen, det som är konstigt är att det finns en lag som förbjuder försäljning av alkohol under hela veckoslutet. Förbudet gäller matbutiker och restauranger. Den börjar på fredag och slutar på måndag kl 12 (valdag är ju söndag). Tänk om en liknande lag skulle införas i Finland.. Man fick inte ens köpa öl..