Camino Inka - en oförglömlig resa!

Efter en tre-fyra dagars Lima-intro åkte vi alla fem till Cusco. Cusco och Lima är från två olika världar. Medan Lima är hektisk och bullrig är Cusco lugn och mysig. Denna gången undvek vi höjdsjukan. Såsom vi hade läst i böcker är höjdsjukan lindrigare den andra gången man flyger till höga höjder, i vårt fall stämde infon. Mirakulöst hade ingen anna heller desto värre symptomer, alltså gjorde kokaten sitt jobb!! mmmm kokate..

Camino Inka börjar..

Den 19.1. hade vi tidig uppväckning, klockan 05:00 för att vara exakt. Bussen till tåget (ja, tåget åker inte från Cusco) skulle åka iväg ung 06:30, vilket det inte gjorde såklart då vi talar om detta land.. hora peruana.. No, bussen åkte iväg och vi hade frmför oss en 1,5 h bussresa för att sedan sitta i tåg i ung 1h. Solen sken o vyerna var otroliga!
Camino Inka kallas de vägar som inkorna gjorde rumtom sitt rike (från Ecuador till norra Chile) för att komma till olika ställen, och via alla kom man på något sätt till Cusco, som ju var inkornas huvudstad. Vissa av dessa vägar gick fram till Machu Picchu. Många av dessa vägar är fortfarande okända. Den vägen som vi gjorde upptäcktes först år 1995. Vår Camino Inka, även kallad Inka trail vara av klassen 2 dagar en natt. Alltså skulle vi traska fram till Machu Picchu inom två dagar. I verkligheten traskade vi första dagen och den andra hade vi Machu Picchu-tour.



Då vi senast hade varit i Cusco (under nyår) hade det varit kallt o regningt, så vi förberedde oss enligt det. Dock visade sig att shorts skulle ha varit ett superval. Under hela första dagen såg vi inte en regndroppe, enbart en gassande sol. Då man går upp och ner i hundratals, tom. tusentals trappor på en 15 km rutt med hetta och sol började Katri fundera att svarta windstopper-byxor kanske inte var det bästa valet... så varmt som det var.. men det gick, hon kavla upp buntarna och fortsatte. För att låna Tuulis ord; se mikä ei tapa, vahvistaa!!
Alla problem med hettan och tunga trappor glömdes då man såg otroliga vyer, det var så vackert att det är omöjligt att beskriva, man måste uppleva det själv.



När vi traskat i ung sex timmar och sett ett antal inkaruiner kom vi till Sungate varifrån man ser Machu Picchu från långt håll. All svett och pustande glömdes direkt då man såg den otroligt fina staden. Det var en otrolig upplevelse! Alla var glada och nöjda, dessutom var vi extremt glada över faktum att vi skulle hinna till den sista bussen som kör ner från Machu Picchu ner till Aguas Calientes (byn nedanför Machhu Picchu). Middag och vilande väntade!











20.1.2006

Uppstigning klockan 5:30, träff med vår guide Willie klo. 6:30, uppe i Machu Picchu kl. 07:00, det var vårt program. Antero, Tove och Alex ville ta de lugnarre så vi bestämde träff med dem i Machu Picchu kl.10:00. Orsaken varför vi ville åka tidigare var Waynapicchu, det höga berget som man ser bakom Machu Picchu i alla vykort. Vi skulle klättra upp på toppen. Det var mera klättrande än gående, trappa efter trappa i en timme. Det var jobbigt. Tillsammans steg vi ung 350 meter. Då vi startade regnade det lite och var molnigt, synbarheten var ung 10 m. Då vi äntligen kommit fram till toppen hade det slutat regna och vädret började klarna upp sig. perfekt timing att vara uppe på Waynapicchu med tanke på den fina vyn till Machu Picchu! Från bilderna är det svårt att se hur brant berget var, här kan nämnas att Katri fick höjdskräck uppe på toppen och vågade knappt röra på sig, skyddsstängsel fanns ju inte...

Bakom vårt gruppfoto ser man Waynapicchu, högsta bergstoppen...
Vy från Waynapicchu ovanför molnen...

Då klockan var 10:00 träffade vi, såsom bestämt, Anteror, Tove och Alex. Vi var väldigt slut i benen efter allt klivande, så guidad tur genom Machu Picchu var skönt, man behövde inte gå så mycket. Då vi gätt omkring området i ung 2 h var den guidade touren över. Mer tittande omkring blev det inte då det började regna. Så vi tog den första bussen ner till Aguas Calientes för att äta middag. Antero hade bjudit vår guide Willie med vilket var roligt. Han åt från ett buffe vilket var historiskt, med tanke på att han aldrig, under sina 25 år, hade ätit från ett buffe.. Glatt började han med fyra olika kakbitar och kaffe innan han flyttade sig till den egentliga maten!! Vi skrattade och tyckte det var superroligt att någon äter kaffe o kaka som förrätt. Efter middagen var det dags att ta tåget och bussen tillbaka till Cusco. Vilken oförglömliga resa vi hade bakom oss!!

Mer bilder laddas inom kort i vårt fotoarkiv!