Lago Titicaca 21-25.5.2007

Napaykullayki!! (hej på quechua-språket)

Nu har vi igen varit på en liten rundtur, och denhär gången bar det av till Titicaca-sjön. Vår resa började med att flyga från Lima till Cusco på söndagen (20/5/07) för att sedan på måndagen åka 380km med buss från Cusco till Puno. Med från Cusco till Puno kom Kennet (min bror) och hans kompis Pauli.
Idéen med bussresan var att stanna vid olika sevärdheter (inka-ruiner) och se landskapen mellan Cusco och Puno. Då det är väldigt grönt och frodigt i Cusco-trakten är Puno och altiplano väldigt torrt och kargt. Skillnaden är så stor att man inte kan gå miste om när man hamnat till Cusco eller Puno trakten. Väl i Puno och uppe i 3800 m upplevde jag o Sarre våra första kalla kvällar på en tid, temperaturen nämligen sjönk under noll på kvällarna då solen gått ner (det blir mörkt 7-tiden)!! Så vi frös..hutter,hutter..
Nästa dag gjorde vi en "get to know Puno" -tour, vilket inte var mycket, vi tog cykeltaxin till hamnen, chilla där en stund, ja vi såg hur man gör peruanska musikvideon.. man har en kamera, playbackmusik o en tant som dansar o sjunger på en brygga. Hon bjöd pojkarna med o dansa, men jag tror det var blyga för det tacka nej...tänka sig, pojkarna skulle ha bidragit med lite dans o blivit kända i Peru, inte så illa.. Tillbaka till centrum (några kvarter) tog vi en mototaxi, man måste ju uppleva saker och ting. Efter att vi konstaterat att "tämä on nyt nähty" (alltså staden) köpte vi vin o bisse o satt i hotellrummet o spelade kort. På kvällen bokade vi platser till nästa dags turisturer till det flytande öarna Los Uros.

Klockan ringde kl 05:45, båtarna till öarna hade start kl 07:00, fast i verkligheten startade vi omkring halv åtta, så som det brukar vara i Peru..Efter en 25 minuters båttur kom vi fram till las islas de Los Uros. Husen som uros-människorna bor på är byggda av vass. Själva flytande "marken" är 2m tjock, o på den har människorna byggt sina vasshus. när man gick omkring på öarna (Los Uros består ju av tiotals små öar) o då man trampade kände man hur mjuk marken var som man gick på. Vår guide berättade lite om livet på ön och hur de hamnat dit. Ursprungligen ville de skydda sig från inkorna, men en annan orsak var att Titicaca-sjön har en konstant temperatur mellan 9-11 så den är aldrig nerfrusen såsom marken är då det är minusgarder. På altiplanon runt Puno kan temperaturen sjunka till -25grader!!! Så på ett sätt har sjön alltid varit ett "värmebatteri". Tillbaka till ön.. efter den upplysande infobrejken fick vi gå fritt omkring på ön. De lokala hade ställt fram sina handarbeten som de sålde, så vi bidrog med att köpa små dekorationspynt. vi träffade också en så söt liten indianflicka Maya, 2 år, som tyckte det var såå roligt då jag o Kennet lyfte upp henne i luften.

Vi gjorde en lite båttur med vassbåtarna och efter det fortsatte vår färd mot ön Taquile. Den resan tog sin tid för att vår båt hade motorfel...som tur sken solen. På ön Taquile blev jag och Sarre imponerade över hur bra folket på ön hade. De hade ordentliga hus med rännor och solpaneler!! Imponerande! Denna ö är känd för handarbeten som alla gör. Vare sig det är stora eller små så stickar alla (ja, tom män).,så vi alla köpte en mössa som minne från denna visit. Vi åt lunch på ön o sedan bar det av tillbaka till Puno.

Vi hade lite planera att göra en dagstur till Bolivien, men det var krongligare än väntat så vi dumpade iden med resultatet att vi hade en extra dag i Puno. Så vi besökte små byar utanför Puno o deras sevärdheter, vilket inte var så mycket. Tillbaka i Lima var vi på fredagkväll.

Om vi skriver snabbt om vad vi tyckte om Puno o altiplanon så kan vi konstatera att det verkligen var ett unikt ställe. Hela det kala landskapet mellan Cusco och Puno var otroligt. Man befann ju sig på mellan 3000-4500m höjd så vyerna var sagolika. Själva Puno var ju inte så märkvärdig men de flytande öarna och ön Taquile var verkligen intressanta. Det var otroligt att tänka sig att folk hade bott på dessa öar redan i över 500 år.... flytande omkring på Titicaca.(De var ju dock ankrade)

nästa resa blir till Amazonas!!

K&T

Lago Titicaca

skepp o hoj!!
Nu styr vi kosan mot Titicaca sjön och centrala Altiplanon.
Vi skall på en rundtur som sagt till Titicaca för att se om vi sku hitta lite inka-guld..
Katris bror Kennet och hans vän Pauli är på besök, vi träffar dem i Cusco, men mera om det om ca. en vecka.
T&K

Huaraz 26.4-1.5.2007

Bästa tittare,

För det första vill vi önska er alla glada wappen, hoppas att alla har återhämtat sig...
Då måndagen o tisdagen (30.4-1.5) var allmänna lediga dagar beslöt vi oss för att åka till Huaraz. Vi hade länge planerat att åka dit o nu hade vi tillfället.


Huaraz ligger nordväst om Lima i Callejon de Huaylas på 3100m höjd. Callejon de Huaylas heter dalen som ligger mellan bergskedjorna Cordillera-Blanca och Negra. Bergskedjorna har fått sina namn från det faktum att Cordillera Negra som är närmare kusten är den regnigare sidan och alltid utan snö, medan Cordillera Blanca har ett torrare klimat och snötäckta toppar. Huaraz är känt för att vara ett Mecka för vandrare och klättrare. Perus högsta berg Huascaran (6750m) ligger där och dessutom finns där över 20 toppar på över 5000m höjd. (Det enda stället i Sydamerika me så mäktiga bergskedjor)... Det kan ju nämnas att Mont Blanc som är det högsta berget i västeuropa är bara 4807m..

Vår resa började natten mellan torsdag o fredag då vi tog nattbussen från Lima till Huaraz. Vi hade bokat hostel i förhand vilket visade sig vara ett utmärkt val då vi var framme kl. 5:30... Väl framme i Huaraz var det igen dags för att anpassa sig. Höjden gör att det finns färre syre i luften och därför måste man ta det lugnt den första dagen.

Det visade sig att själva byn inte är så vacker, men det finns en förklaring. På grund av att Huaraz ligger mellan de mäktiga bergskedjorna cordillera-Blanca och Negra så har staden alltid varit i riskzonen för jordskred och laviner. Då jordbävningar också är möjliga så förstår man att de lever ganska långt på naturens vilkor i detta område.
År 1970 hände sedan det som alla fruktat. En stark jordbävning förstörde nästan hela Huaraz. Det som dock var ännu förfärligare var att staden yungay som ligger ca 30km från Huaraz totalförstördes. Jordbävningen orsakade ett jordskred som svepte med sig hela staden med sina 25 000 invånare. Totalt dog det närmare 70 000 personer som följd av jordbävningen den 31 maj 1970.





Vårt hostel som vi hittade via nätet visade sig vara ett fynd. Ägaren Tito var väldigt hjälpsam, han rekomenderade olika aktiviteter och ställen som vi kunde besöka. Tack vare honom beslöt vi oss för att göra en vandring upp till en lagun vid namnet laguna 69 på lördagen och för måndagen planerade vi en Mountainbike-tour.



Efter att ha vandrat runtomkring i byn bestämde vi oss för att fara och bada till de heta utebaden som det gjordes så mycket reklam om. Dessa bad var dock inget att hänga i julgranen. Vattnet var visserligen varmt, men fasiliteterna var inte renoverade sen typ 80-talet så det kändes lite snuskigt.

Nästa dag vaknade vi tidigt för att fara iväg till Lagunen. Tito hade ringt till sin amigo Teo som var våran kusk för hela dagen. vi startade 06.30 från hostellet och sen bar det av mot lagunas llaganuco(dessa laguner är vid foten av Huascaran). Resan med Teos bil tog närmare 3h. Vi började med att köra längs med asfalterade vägar ,men de sista 90min körde vi längs med en lite gropig sandväg.

Efter att ha stigit genom molnen var vi framme vid vår startpunkt lagunas llaganuco (3900m). Lagunerna var fina men inget att jämföra med den lagunen som vi skulle nå till efter en lång och tung vandring på 3,5h. Vi lämnade Teo i sin bil och han lovade att vara tillbaka vid samma ställe om 6h.


Vandringen började lungt och vi njöt av vyerna och lugnet. Detta var dock bara lugnet före "stormen". Då stigen sakta började slingra sig i sick-sack och pulsen stiga så insåg vi snabbt att dagen skulle bli lång och tung. Det är inte så lätt att stiga från 3900m höjd till 4700m då man måste andas för varje steg man tar. Som tur var vyerna otroliga och medan man stannade och njöt av vyerna så fick man pulsen att sjunka.

Efter en första tung stigning till ca. 4300m höjd var det dags för första pausen, dock bara 20 min varefter vi fortsatte bestämt mot vårt mål. Vid den sista sluttningen som verkligen aldrig verkade ta slut började Katri tycka att vi snart kunde vara framme. Som tur hade vi vid det här skedet fått syn på glaciären som skymtade mellan molnen och bevisade att vi inte mera hade så mycket kvar.

Efter 3h 20 mins trampande nådde vi äntligen målet och det var värt det. Att befinna sig vid ett sådant ställe ensamma med en lagun med ett vatten som från medelhavet, samtidigt som du har ett vattenfall forsande ner från en smältande glaciär. Ett PARADIS!!!



Känslan var obeskrivlig. Efter all möda och besvär var allt detta värt varenda steg.


Då man i Finland brukar doppa sig i vaken under vintrarna tänkte jag att det kanske inte skulle vara så dumt att ta sig en simtur i detta paradis. Tänk dig att simma i ett kristall klart vatten under ett vattenfall samtidigt som du är omringad av glaciärer.... De va ungefär så skönt... Värken i fötter och fingrar var obeskrivlig. Vattnet var så helvetes KALLT!!!



Att gå ner från lagunen var inte alls lika spännande. Vi visste ju rutten och samtidigt hade vi ju bränt våra krafter på vägen upp. Det tog oss nästan samma tid att komma ner pga att våra ben var som spagetti.

Då vi väl var nere hittade vi Teo och som han lovat, väntade han vid samma ställe som 6h tidigare. Resan hem blev ganska lugn. Vi var båda utmattade av allt vandrande och katri somnade nästan direkt.

Nästa dag spenderade vi i Huaraz för att återhämta oss. Samtidigt reserverade vi av Titos brorssa en cyckel-tour upp i bergen.

Titos bror Julio, hade en firma med riktiga downhill-cycklar vilket jag tyckte var superhäftigt medan Katri inte tyckte att de var så speciellt... Vi startade från Hostellet med våra cycklar, trampade upp i bergen och sen bar det av. Upp och ner, hit och dit. Jag tyckte det var häftigt medan Katri inte blev så övertygad. Jag måste dock erkänna att jag var riktigt stolt över henne för hon klarade sig bättre än vissa av killarna som var med på turen..... Efter nästan 5h trampande vr vi tillbaka i Hostellet. Nu var det dags att packa rinkan igen och förbereda sig för en till natt i bussen för att återvända till Lima. Vi var till baka i Lima den 1 maj, nöjda men lite utmattade. Det hade varit ett par effektiva 5 dygn...





Huaraz gillade vi mycket pga lugnet. Det var skönt att komma bort från stöket i Lima och komma till detta ställe där man vaknade till tuppars gal och där ingen fösökte med våld sälja något åt dig. Om man jämför Huaraz med t.ex Cusco så har turismen inte ännu hunnit förstöra detta ställe. Huaraz var ett äkta ställe och det är sånt som vi gillar.

H.

T

Huaraz

Hej till er alla. Vi har inte ännu orkat skriva om vår vappresa till Huaraz, men fotoarkivet är nu uppdaterat. Text kommer snart. Dessutom har Flickr uppdaterat sitt slideshow-program så nu borde det vara ännu häftigare att se bilderna..

T