För det första vill vi önska er alla glada wappen, hoppas att alla har återhämtat sig...
Då måndagen o tisdagen (30.4-1.5) var allmänna lediga dagar beslöt vi oss för att åka till Huaraz. Vi hade länge planerat att åka dit o nu hade vi tillfället.
Huaraz ligger nordväst om Lima i Callejon de Huaylas på 3100m höjd. Callejon de Huaylas heter dalen som ligger mellan bergskedjorna Cordillera-Blanca och Negra. Bergskedjorna har fått sina namn från det faktum att Cordillera Negra som är närmare kusten är den regnigare sidan och alltid utan snö, medan Cordillera Blanca har ett torrare klimat och snötäckta toppar. Huaraz är känt för att vara ett Mecka för vandrare och klättrare. Perus högsta berg Huascaran (6750m) ligger där och dessutom finns där över 20 toppar på över 5000m höjd. (Det enda stället i Sydamerika me så mäktiga bergskedjor)... Det kan ju nämnas att Mont Blanc som är det högsta berget i västeuropa är bara 4807m..
Vår resa började natten mellan torsdag o fredag då vi tog nattbussen från Lima till Huaraz. Vi hade bokat hostel i förhand vilket visade sig vara ett utmärkt val då vi var framme kl. 5:30... Väl framme i Huaraz var det igen dags för att anpassa sig. Höjden gör att det finns färre syre i luften och därför måste man ta det lugnt den första dagen.
Det visade sig att själva byn inte är så vacker, men det finns en förklaring. På grund av att Huaraz ligger mellan de mäktiga bergskedjorna cordillera-Blanca och Negra så har staden alltid varit i riskzonen för jordskred och laviner. Då jordbävningar också är möjliga så förstår man att de lever ganska långt på naturens vilkor i detta område.
År 1970 hände sedan det som alla fruktat. En stark jordbävning förstörde nästan hela Huaraz. Det som dock var ännu förfärligare var att staden yungay som ligger ca 30km från Huaraz totalförstördes. Jordbävningen orsakade ett jordskred som svepte med sig hela staden med sina 25 000 invånare. Totalt dog det närmare 70 000 personer som följd av jordbävningen den 31 maj 1970.
Vårt hostel som vi hittade via nätet visade sig vara ett fynd. Ägaren Tito var väldigt hjälpsam, han rekomenderade olika aktiviteter och ställen som vi kunde besöka. Tack vare honom beslöt vi oss för att göra en vandring upp till en lagun vid namnet laguna 69 på lördagen och för måndagen planerade vi en Mountainbike-tour.
Efter att ha vandrat runtomkring i byn bestämde vi oss för att fara och bada till de heta utebaden som det gjordes så mycket reklam om. Dessa bad var dock inget att hänga i julgranen. Vattnet var visserligen varmt, men fasiliteterna var inte renoverade sen typ 80-talet så det kändes lite snuskigt.
Nästa dag vaknade vi tidigt för att fara iväg till Lagunen. Tito hade ringt till sin amigo Teo som var våran kusk för hela dagen. vi startade 06.30 från hostellet och sen bar det av mot lagunas llaganuco(dessa laguner är vid foten av Huascaran). Resan med Teos bil tog närmare 3h. Vi började med att köra längs med asfalterade vägar ,men de sista 90min körde vi längs med en lite gropig sandväg.
Efter att ha stigit genom molnen var vi framme vid vår startpunkt lagunas llaganuco (3900m). Lagunerna var fina men inget att jämföra med den lagunen som vi skulle nå till efter en lång och tung vandring på 3,5h. Vi lämnade Teo i sin bil och han lovade att vara tillbaka vid samma ställe om 6h.
Vandringen började lungt och vi njöt av vyerna och lugnet. Detta var dock bara lugnet före "stormen". Då stigen sakta började slingra sig i sick-sack och pulsen stiga så insåg vi snabbt att dagen skulle bli lång och tung. Det är inte så lätt att stiga från 3900m höjd till 4700m då man måste andas för varje steg man tar. Som tur var vyerna otroliga och medan man stannade och njöt av vyerna så fick man pulsen att sjunka.
Efter en första tung stigning till ca. 4300m höjd var det dags för första pausen, dock bara 20 min varefter vi fortsatte bestämt mot vårt mål. Vid den sista sluttningen som verkligen aldrig verkade ta slut började Katri tycka att vi snart kunde vara framme. Som tur hade vi vid det här skedet fått syn på glaciären som skymtade mellan molnen och bevisade att vi inte mera hade så mycket kvar.
Efter 3h 20 mins trampande nådde vi äntligen målet och det var värt det. Att befinna sig vid ett sådant ställe ensamma med en lagun med ett vatten som från medelhavet, samtidigt som du har ett vattenfall forsande ner från en smältande glaciär. Ett PARADIS!!!
Känslan var obeskrivlig. Efter all möda och besvär var allt detta värt varenda steg.
Då man i Finland brukar doppa sig i vaken under vintrarna tänkte jag att det kanske inte skulle vara så dumt att ta sig en simtur i detta paradis. Tänk dig att simma i ett kristall klart vatten under ett vattenfall samtidigt som du är omringad av glaciärer.... De va ungefär så skönt... Värken i fötter och fingrar var obeskrivlig. Vattnet var så helvetes KALLT!!!
Att gå ner från lagunen var inte alls lika spännande. Vi visste ju rutten och samtidigt hade vi ju bränt våra krafter på vägen upp. Det tog oss nästan samma tid att komma ner pga att våra ben var som spagetti.
Då vi väl var nere hittade vi Teo och som han lovat, väntade han vid samma ställe som 6h tidigare. Resan hem blev ganska lugn. Vi var båda utmattade av allt vandrande och katri somnade nästan direkt.
Nästa dag spenderade vi i Huaraz för att återhämta oss. Samtidigt reserverade vi av Titos brorssa en cyckel-tour upp i bergen.
Titos bror Julio, hade en firma med riktiga downhill-cycklar vilket jag tyckte var superhäftigt medan Katri inte tyckte att de var så speciellt... Vi startade från Hostellet med våra cycklar, trampade upp i bergen och sen bar det av. Upp och ner, hit och dit. Jag tyckte det var häftigt medan Katri inte blev så övertygad. Jag måste dock erkänna att jag var riktigt stolt över henne för hon klarade sig bättre än vissa av killarna som var med på turen..... Efter nästan 5h trampande vr vi tillbaka i Hostellet. Nu var det dags att packa rinkan igen och förbereda sig för en till natt i bussen för att återvända till Lima. Vi var till baka i Lima den 1 maj, nöjda men lite utmattade. Det hade varit ett par effektiva 5 dygn...
Huaraz gillade vi mycket pga lugnet. Det var skönt att komma bort från stöket i Lima och komma till detta ställe där man vaknade till tuppars gal och där ingen fösökte med våld sälja något åt dig. Om man jämför Huaraz med t.ex Cusco så har turismen inte ännu hunnit förstöra detta ställe. Huaraz var ett äkta ställe och det är sånt som vi gillar.
H.
T
No comments:
Post a Comment